Kolinnehållet i kolstål spelar en avgörande roll för att bestämma styrkan, duktiliteten och korrosionsmotståndet hos kolstålrör . Så här påverkar det varje fastighet:
När kolhalten i stål ökar ökar också rörledningen. Kolatomer stör rörelsen av dislokationer i stålens kristallgitter, vilket gör det materialet svårare och starkare. Det är därför högkolstål vanligtvis används i applikationer där hög hållfasthet krävs. I stål med låg kolsida (med mindre än 0,3% kol) är styrkan lägre, men det är fortfarande tillräcklig för många applikationer, till exempel rörledningar som inte kräver extrem styrka.
Effekt:
Högre kolinnehåll resulterar i starkare rörledningar, vilket gör dem lämpliga för högtrycks- eller tunga applikationer. Låsande kolinnehåll resulterar i måttlig styrka, vilket ofta är tillräckligt för rörledningar för allmän användning.
När kolinnehållet ökar minskar duktiliteten (eller materialets förmåga att deformeras under stress utan att bryta). Stål med högt kol är mer sprött, vilket innebär att det är mindre kapabelt att böja eller sträcka sig utan att bryta. Detta begränsar förmågan att bilda eller svetsa högkolstål utan sprickor. Långt kolstål har högre duktilitet, vilket gör det mer flexibelt och lättare att arbeta med när det gäller böjning, bildning eller svetsning. Denna egenskap är fördelaktig i applikationer där rörledningar måste formas, böjas eller utsättas för variabla spänningar.
Högre kolhalten minskar duktiliteten, vilket gör stålet mer benäget att spricka under stress. Låsande kolinnehåll ökar duktiliteten, vilket möjliggör mer flexibilitet vid bildning och svetsning av rörledningen.
Högre kolinnehåll minskar i allmänhet korrosionsmotståndet. Detta beror på att högre kolstål tenderar att ha en mer reaktiv yta, vilket gör dem mer mottagliga för rost och korrosion, särskilt i hårda miljöer som de som involverar fukt, kemikalier eller saltvatten. Låns kolstål har bättre motstånd mot korrosion, även om kolstål som helhet inte är så korrosionsbelastande som hårda stål eller andra allo. Ytterligare beläggningar eller foder (som galvanisering, epoxi eller färg) appliceras ofta för att förbättra korrosionsbeständigheten hos kolstålledningar.
Högre kolinnehåll minskar korrosionsbeständigheten, vilket kräver mer skyddande åtgärder (t.ex. beläggningar eller katodiskt skydd). Låsande kolinnehåll förbättrar korrosionsmotståndet i viss utsträckning, även om det fortfarande kräver beläggningar för förbättrat skydd.
Balansen i kolinnehållet är nyckeln när du väljer kolstålledningar för specifika applikationer. Till exempel används vanligtvis lågkolstål i rörledningar som behöver god duktilitet och måttlig styrka, medan högkolstål gynnas för rörledningar som kräver maximal styrka men skyddas från korrosion med beläggningar eller andra metoder.
